Nu när mörkret åter faller över vårt land har vi ofta i klostret ett betagande skådespel över vårt klostertak. Vintergatan i all sin prakt, och så den tjusande månen.
Nyligen utmanade en av systrarna oss andra att skriva en dikt som innefattade ordet mångård, det svenska ordet för engelskans halo. Det kom in flera bidrag. En syster målade till och med ett konstverk av detta ljusfenomen. Dikterna och bilden kommer snart att läggas ut här, men i väntan på att de skall nå mina händer lägger jag ut den enda som jag minns utantill. Den damp ner i mig när jag tog en promenad i skogen. Som förhandskunskap är det bra att känna till att det en gång existerade en ökeneremit som levde så medvetet i guds kärleksfulla närvaro att hans ansikte började skina.
(8 år gammalt foto)
Mellan alla människor, levande och döda, går en tråd.
öknens lampa lyster därför längre än månens gård.
Glöder av kärlek gör makarios den store i råd,
att hans ansikte lyser om natten är guds eget dåd.
Klarare än månens gård.