Jag blev inbjuden att hålla två anföranden under en lördagseftermiddag i sankta Eugenia kyrka. De är skrivna för ett auditorium och inte för att läsas, men om någon ändå är intresserad delar jag med mig av dem här, Tänkta som tankeställare under denna fastetid.
Compunctio – den heliga smärtan.
Låt ditt hjärta genomborras av Guds spjut!
Jag kommer denna fastereträtt ge er 5 tankeställare på temat omvändelse. Ett svårt ämne, måste jag medge, inte direkt något som utlöser skrattsalvor, men centralt i vårt kristna liv.
På en ikon, för ett par år sedan, målade jag en ängel med ett spjut i högsta hugg. Ni har nog sett den på affischen. Mottagaren, som är här idag, bad om en förklaring. Vad betydde spjutet? Säkert har ni hört talas om att Theresa av Avila och Padre Pio såg en verklig ängel sticka in ett spjut i deras eget hjärta. Spjutet orsakade ett kärlekens sår som ökade deras längtan efter Gud. I Pios fall var det ett konkret sår som syntes på hans kropp, på sidan, ända till hans död. I vårt fall handlar det oftare om ett andligt sår, ett nådens styng som öppnar upp det förhårdnade hjärtat.
Jag hoppas att mina fem tankeställare idag inte orsakar frustration utan istället rör vid detta kärlekens sår som bara Gud kan ge oss.
Inom varje människa bor en längtan efter att vara älskad och att älska, vilket får oss att likna Gud. Men inom varje människa finns också fröet till de sju kardinalssynderna, därför behöver vi alltid omvända oss. För de där fröna skjuter nya skott om de bara får näring. Omvända oss till vad då? Ni vet svaret. Till Guds kärlek.
Paulus säger att inget kan skilja oss från Guds kärlek, men då måste vi tillägga: utom vi själva! Vi har ett val, så stor är Guds respekt för oss. Därför är det så viktigt att fråga: Vad vill du, Herre? Och göra honom till vår främsta samtalspartner. Annars kan vi komma fel.
Min första tankeställare idag där Gud kan få genomborra mitt och allas hjärtan, rör naturen.
Naturen
I somras träffade jag en äldre engelsk abbot som sa att Sverige och de andra skandinaviska länderna skiljer sig från alla andra länder i Europa. Jag blev förvånad och visste inte vad han syftade på. Jo, förklarade han, ni har små befolkningar men stora ytor av orörd natur. Inga andra länder i Europa har så mycket vild natur, sa han.
Frågan är bara om vi tar vara på denna gåva, eller har naturens skönhet och utmaningar kommit så långt ifrån oss att vi skapar oss en parallell, artificiell värld?
Små barn älskar att gå på upptäcktsfärd i naturen. Sedan när vi kommer i tonåren finns risken att vi tappar intresset för naturens element och skönhet, blir inomhusmänniskor som sysslar med tekniska prylar och vår image, klipper våra band till Guds underbara skapelse. Tar man en promenad eller en joggingtur sitter det ofta pluggar i öronen med talande röster eller musik. Kan man då höra Guds viskningar i hjärtat, änglarnas maningar, känna den helige Andes dragning? Är det inte så att stormvinden i lurarna dränker Guds susning? Ser personen den underbara naturen runt sig, upptäcker man blomman, hör man bäcken? Eller missar man naturens helande verkan?
Tyvärr tror jag man lurar sig och får ut mindre av själva livet om man försöker göra många saker på en gång, för att utnyttja tiden. För livet bör avsmakas med besinning och närvaro. Livet handlar om att leva i Guds närvaro, att leva tillsammans med honom.
Vi mår bra av att omges av levande natur. Låt oss hänfört stanna upp under promenaden och bara insupa dofterna och skönheten, ta in naturens egna ljud och känna vinden slita i oss. Vördnaden och tacksamheten för naturen kan komma tillbaka till den som en gång klippte banden eller aldrig haft några.
Stockholm är vackert. Ni har mycket vatten och gott om träd, stora parker. Man kan också upptäcka stadens skönhet här och där i små gränder, pelagonier på balkonger och rosor som tycks växa upp ur asfalten. Också här flyger fåglarna i plog och solen ler mot oss – ibland. Det gäller bara att vara uppmärksam och medveten. Att spana efter skönheten som gömmer sig på de mest oväntade ställena. Naturen gör någonting med oss människor, och med vårt perspektiv på livet.
Författaren Anita Goldman har sagt att hon tycker man borde göra om Kungsträdgården till kolonilotter, då skulle människor må bättre än av kommers. Hon berättar förresten också om hur hon växte upp i en hyreslägenhet, i en urban judisk familj, där man ägnade sig åt artificiella konster men aldrig fick jord under naglarna. Det var först som vuxen som hon kom ut på landet och fick närkontakt med moder jord. Trädgårdsarbete har sedan dess varit hennes passion i livet och hon ser vilket konstgjort liv många lever. Hur det avlägsnar oss från varandra, Gud och oss själva.
För, kan det inte vara så att människans alienering från skapelsen hänger ihop med hennes alienering från medmänniskan och Gud? Och sig själv. Vi lever mest i huvudet framför en flimrande skärm. Vi blir med andra ord främlingar för oss själva.
Vårt kloster har kala väggar, inte mycket som distraherar, men vi har fönster mot himlen och horisonten. Fönstren är som inramade tavlor, levande tavlor, som jag kan gå ut i. Att gå in i Guds landskapsmålning och vandra omkring i den. På vintern är det som att vandra i en kinesisk tuschteckning. Alla sinnen är engagerade. Människan finner sitt nöje och sin rätta proportion som en del av Guds skapelse. Då behöver man inte så mycket annan underhållning.
Nöjer man sig med människans skapelse ligger högmodet nära till hands. Men i naturen ser man Guds hand och drabbas av en viss bävan inför dess skaparkraft. Storlagenheten i vyerna, man känner sig liten. Job i gamla testamentet fick uppleva det när Gud visade honom sina underverk.
Jag tänker på Anne Frank som i två år var instängd i ett hyreshus i Amsterdam och inte fick visa sig i de förtäckta fönstren. Ibland smög hon sig till ett fönster mot innergården och kikade bakom gardinen på ett träd som växte där. Hon kontemplerade och fann sådan tröst i detta enda kastanje-träd och en ruta av himlen. Tyvärr är det ofta först när vi berövats naturen som vi inser dess värde. Kanske fick en del människor nere på kontinenten erfara detta under pandemins nedstängning?
Vi har möjlighet att förvandla vår promenad till en pilgrimsvandring. Det vill säga, vandra tillsammans med Gud, under bön. Inte en bön som avskärmar oss från omgivningen, utan en bön som gör oss mer närvarande och medvetna. Då kommer vi uppleva en balans mellan kropp och själ.
Med andra ord måste vi förena aktion med kontemplation. Göra det lilla, lilla vi kan och så utföra vår andel i den stora helheten utan att glömma den kontemplativa aspekten, så att handlingen är innesluten i Guds vilja och hand. Då får våra handlingar kraft och vi kan utstråla hopp, även om bomberna faller. För Guds folk hoppas på Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi honom.
Låt oss ta några sekunders tystnad och fundera över vår relation till naturen.
Nästa tankeställare gäller världslighet.
Världslighet
Vi har möjligheten att hålla vårt sinne rent som en klarblå himmel. Till stor del är det vi själva som bestämmer om vi vill vara lyckliga eller mulna. Det är vi som släpper in molnen på vår himmel. Precis som personen med öronsnäckorna så är det i hög grad vi själva som väljer om vi vill fylla vårt sinne med brus. Istället för tyst medvetenhet eller att läsa Guds Ord eller uppbyggelselitteratur ägnar vi timmar dagligen åt tidningar, nätet och underhållning.
En svensk katolik, John Sjögren, har sagt att han nyhetsfastade i flera månader och faktiskt kom tillbaka till livet. Frågan är om det hjälper mig eller någon att jag följer med i nyhetsflödet från morgon till kväll? Blir min fokusering bättre? Mina böner mer brinnande? Det enda jag egentligen behöver göra är att gå ut i gräset, så att säga, och tacka Gud för livet. Jag behöver vara närvarande här, inte i händelsernas centrum. Men gärna med en förbön förstås. Om vi inte redan gör det, så låt oss denna fastetid fatta beslutet att be för vår värld varje dag.
Jag tänker också på vad Lilla Therese sa när man kom till hennes sjukbädd med en tidning och ville berätta om vilken succé mötet mellan Frankrikes härskare och Rysslands tsar blivit. Alla talade om denna nyhet, men lilla Therese svarade: ”Jag är alldeles för nära evigheten för att intressera mig för sådant.”
Tanken på dödens realitet ger rätt perspektiv åt saker. Hur pass nära evigheten vi lever, kommer också påverka våra intressen. Är vi helt indragna i världens nyheter eller söker vi Guds perspektiv?
I vår klostertradition skall man framföra ett önskemål om att avstå från något under fastan, och som novis hade jag många förslag på askes, men min dåvarande abbedissa sa att det vore bättre och mer fruktbart om jag istället valde att stärka något positivt. Kanske att alltid se alla jag råkar möta i ögonen och gärna vara generös med ett leende. Det kan betyda mycket för dem man möter, även om man bara går förbi varandra i en korridor. Istället för att avstå från kaffe eller dylikt.
Också när du sitter på tåget eller står i kö kan du vara öppen för andra i en kärleksfull uppmärksamhet. Du ber kanske inte om något speciellt för dem, att Gud skall göra si eller så, utan du låter bara din kärlek gå ut över dem. Egentligen är det samma hållning som i den kontemplativa bönen, men i bönen är du uppmärksam på Gud och här på medmänniskan. Hela vårt liv måste andas kärlek. Även på tåget och tunnelbanan.
Det är viktigt att vika tid för relationer och Gud, och att ha ögon för de små glädjeämnen som Gud strör längs vår väg. Arbeta måste vi, men vi bör inte låta arbetet uppta hela vårt liv.
Jag vet inte om ni någon gång har bott på en studentkorridor. Det kändes som en aktiv myrstack,höga ambitioner och en viss rastlöshet i luften. Helst skulle man vara uppbokad med aktiviteter varenda kväll i veckan, att bara sitta och hänga på korridoren var inte populärt.
Idag har jag inte längre lust att hasta från den ena upplevelsen till den andra.
Varken ni eller jag vill leva på ytan utan på djupet. Ökenfäderna sa: gå in i din cell och den skall lära dig allt. Vi behöver både tid tillsammans med andra, och ibland unna oss tid för oss själva, eftersom vårt hjärta längtar efter ensamtid med DEN ENDE. Vi måste låta Gud fånga vårt hjärta.
Jag tänker åter på Lilla Therese som bara var 16 år när hon gick i kloster. En kväll när hon ledde en äldre besvärlig nunna vid armen kom det en bild för hennes ögon, hon såg sina jämnåriga denna fredagskväll vara ute och dansa i salongerna. Själv gick hon alltid så här dags och försökte hjälpa sin medsyster som aldrig var nöjd. Men lilla Therese ångrade inte sitt val. Världen hade förlorat sin dragningskraft på henne.
Ibland finns det människor som står med ett ben i världen och ett ben i kyrkan, som liksom mitt 19 åriga jag rastlöst är ute på aktiviteter, eller strävar efter att göra sig ett namn.
Jag har hört att det finns något som kallas salongskatoliker. Man slits mellan två världar. Lever i världen och - tyvärr - av världen. Gud tycks mest ha med åsikter och teoretisk kunskap att göra, inte så mycket med mitt leverne eller med kärlek.
Istället för att se upp till troskämpar och Guds fattiga martyrer imponeras man av titlar, anor, bostad i finaste stadsdelen, märkeskläder och vackert utseende.
Min tanke är att vi alla måste ta steg framåt nu i vår andliga utveckling, världen behöver det. Vi kan inte flyga runt och samla upplevelser hela livet. Sprängfyllda almanackor. Vi måste ta vårt kristna liv på allvar, inte som en ingrediens bland andra i vårt liv, utan som själva grundsatsen. Vi är alla kallade att bli helgon, d.v.s. lika Kristus. Låt oss fundera över om vi kan fortsätta som vi gör? Vill vi överhuvudtaget vinna segerkransen eller är vi nöjda med halvmesyr? Gäller vår beundran dem som har varit i tv och tidningar eller dem som har varit i öknen? Susar vårt livs fordon fram och tillbaka eller går vi längs vägen och beundrar vitsipporna?
– Vad kännetecknar compunctio, förkrosselse? Ångern slår till och genomborrar hjärtat. Det är en nåd när vi upplever detta, även om det gör ont. Vi ser plötsligt oss själva i ett nytt ljus. Ljuset är avslöjande, men det är ett första steg till att förändra det vi upptäckt. Låt oss stanna i denna smärta så att hjärtat blir uppmjukat. Lämna den inte för fort., ”let the pain burn” som poeten Christina Rossetti sa. ”Låt smärtan brinna”. Då kan det börja hända något. Vi kommer till oss själva, som den förlorade sonen. På någon liten punkt kan livet saboteras, och vi dras långsamt neråt.
Minns tullindrivarens bön: ”Var nådig mot mig syndare.” Med honom hände det något. Han lämnade templet upprättad. På en ikon ser man hur en ängel sänker sig över honom med tröst. Vi får inte förtvivla. Det är ju just i förkrosselsen som Gud vill böja sig ner och ge oss sin nåd.
En känd munk, Jean Leclercq, beskriver compunctio, den heliga smärtan, så här:
”Förkrosselse är ett Guds verk i oss, en akt genom vilken Gud väcker oss, en chock, ett slag, ett sting. Gud sporrar oss framåt som med ett spjut; han pressar oss med insisterande, som ville hangenomborra oss. Kärleken till världen söver oss, invaggar oss i illusion, men som genom en åskknall återkallas själen till Gud.”
Starka ord. Men just där börjar trösten mot hjärtats oro.
– Kom Herre, och väck vårt slumrande hjärta till liv. Såra oss med din kärlek, så att vi inte längtar efter något annat än dig. Bara du kan mätta min själs begär. Amen.
Denna tidsålderns gärningar
(sociala medier)
Kom helige Ande, tala till oss.
Tre tankeställare återstår, den sista är mycket kort.
När Gud försöker forma oss upplever vi ofta compunctio, den heliga smärtan. För formande är detsamma som att skära bort och mejsla fram. Det innebär ett offrande av det personliga för att bli lik mönsterbilden. Det är inte bara Guds verk utan också vårt, att snabbt igenkänna det själviska i våra motiv, och genast vädja till Gud om hjälp att utplåna detta.
Detta Guds uppmjukande av vårt hjärta för ibland med sig en känsla av misslyckande. Brister som man knappt vetat om eller sörjt över orsakar nu bedrövelse, compunctio. Men i själva verket är det ett tecken på framåtskridande.
När jag ser vilka långsamma framsteg jag gör, får jag också ett gudomligt tålamod med andra, istället för att som tidigare irritera mig på dem.
Så vi får kämpa vidare, och minnas att Gud är vid vår sida som ledare och hjälpare. Öm, tålmodig och stark. Vi samarbetar med Gud själv!
Vi är alla sårbara, fast vi inte vill visa det. Men det är bara när vi lever utan att ha garden uppe som vi verkligen lever. I frihet, i glädje. Och i smärta. Väljer vi kärlekens väg kommer vi inte undan smärtan som den mänskliga brustenheten innebär. Den modigaste människan är den som sänker skölden, och blottar hjärtat.
Ett helgon har sagt: ”Jesus dog inte för att frälsa oss från lidande. Han dog för att lära oss hur man lider.” Den korsfäste försvarar sig inte. Han älskar intill slutet, också den som genomborrar hans hjärta. Men tänk så ofta vi plågar oss själva, skapar oss ett meningslöst lidande, eftersom vi frivilligt gör oss till slavar under det ena och det andra. Missbrukaren hävdar att han kan sluta när han vill. Vi bedrar oss själva.
Vår ordensgrundare Benedikt manar sina munkar och alla människor att göra sig fria från denna tidsålderns gärningar. Fria för att kunna älska Gud, människor och planeten mer. Få en större kärlek. Han säger inte i denna vers att vi skall göra oss fria från syndiga gärningar, utan från denna tidsålderns gärningar. Alltså sådant som kanske inte är ont i sig, men som till slut kväver vårt andliga liv. Vad är denna tidsålderns gärningar idag? Var och en får tänka på sitt liv och vad vi är snärjda av.
Själv tänker jag först på sociala medier. Som i sig inte är synd. Alltså min nästa tankeställare.
Jag fick själv en smartphone för ett år sedan och jag ser hur stark frestelsen är. Den kommer smygande och växer utan att vi märker det, om vi inte är vaksamma.
Låt oss denna fastetid se på hur mycket tid vi lägger dagligen på att själva söka bekräftelse och titta på andra människors ofta perfekta fasader. Kanske påstår vi samtidigt att vi inte har tillräckligt med tid till bön, andlig läsning och mässan? Eller för våra nära och kära.
Och så en fråga värd att begrunda: Förkunnar jag mig själv eller Guds rike? Förkunnar denna person som jag så ivrigt följer, sig själv eller Guds rike?
Det är inte tidstjuveriet som är värst. Ni vet säkert att man blir beroende av kickarna som det ger att kika in i människors privatliv på detta sätt. En slags skvallercentral. Vår hjärna förändras. Det är dopamin som frigörs i hjärnan redan när man tar upp telefonen. Den ligger kanske sedan framför en på bordet och distraherar en från att vara närvarande i det man har framför sig. Är vi aktiva i sociala media för att bidra till Guds större ära eller försöker vi fylla ett tomrum inom oss… som bara blir större förstås.
Påven varnade i december jordens invånare för ökad skärmtid. Han säger att våra ögon inte är skapade för att se ner i en virtuell värld. Påven menar att våra ögon framför allt är till för att förmedla glädjen över att ha träffat Jesus. Våra ögon är till för att se in i andras ögon, säger han, och se upp mot himlen, till Gud.
När jag har tittat in på dessa forum tycks väldigt mycket handla om jag, mig, min och mitt. Den oomvända människan sitter fast i sig själv. Hon sjunker ner under sin värdighet.
Är de som hörs och syns mest de intressantaste människorna? Pärlor sägs slipas fram i det fördolda.
Människans tillvaro har mer gemensamt med växter, odlingar och träd än med mekanik. Växande och mognad tar som bekant tid, så vi behöver tålmodigt uthärda det händelsefattiga. Simone Weil säger att det är just i tomheten Gud kan få en chans att komma in.
Bön, kontemplativ bön är något jag önskar skulle förkunnas ofta. Bön som ett sätt att vara och vandra med Herren. Att andas Kristus. Göra allting tillsammans med honom. Det handlar inte bara om att göra goda gärningar, utan om vårt vara. Vi blir lika den vi flitigt umgås med.
Bönen är som syre för själen. Inte en mental ansträngning utan en kärleksfull vila. Visst prövas vi ibland av Guds frånvaro, men då bör vi ropa ännu intensivare efter honom.
Vi väljer själva om vi vill likna änglar eller zoombies. Denna fastetid kan vi få nåd att ta viktiga steg framåt. – Herre, ge oss den nåden.
Låt oss ta några sekunders tystnad och rannsakan.
Och så en tankeställare om tankesfären:
Tankesfären
Det finns en tendens att säga: ”Ingen ser mig, det spelar väl ingen roll vad jag gör för smussel i det fördolda. Det påverkar inte ungdomarna dåligt eller någon annan, för ingen får ju veta.”
Detta är blindhet. En dag när vi avlägger räkenskap kommer alla få veta, alla i hela mänskligheten. Gud och änglarna vet det redan. Men redan nu spelar det roll, för som ni vet påverkar allt vi gör och TÄNKER alla människor. Varje tanke är en kraft som ger stöd antingen åt den goda eller den onda sidan i den andliga kampen. Dessutom påverkar det oss själva mer än vi tror. Det syns redan i anletsdragen och i blicken vad vi bär i hjärtat. Ordet skapar. Minsta tanke, varje uttalat ord är en rörelse som verkar. Det är någonting positivt, för då har vi verkligen chans att göra skillnad i världen. Våra böner är kraftfullare än sprängvapen, för det är Gud själv som handlar med det mandat vi ger honom.
Sann omvändelse börjar med tankarna, att få kontroll på dem och förvandla dem till en dialog med Gud, vår skapare. Vårt samhälle dränker oss med ljud, i affärer och på restaurangen. Är vi en som fortsätter dränka vårt sinne frivilligt med ofruktbara ljud? Det försvårar den inre dialogen med Gud.
En nordamerikansk indian satt med sitt barnbarn i knät och berättade att han hade 2 vargar inom sig som kämpade mot varandra. Vem vinner, frågade barnbarnet. – Den som jag matar. Så är det för oss också. Vi får därför tänka på vad vi matar vårt sinne med, hörsel och syn framförallt, det ger food for thought. (Det påverkar oss, det visar sig i våra ögon och våra ansikten vad vi bär på. Om vi fyller oss med det gudomliga blir vi en ljus strålande människa.)
(Visserligen kommer lidandet att fördjupas när vi går fram i Jesu efterföljd, men också glädjen. Jag tror att vi alla vill sprida Kristusdoften. Doften vi utsöndrar beror på vad vi fyller oss med.)
Hl. Benedikt nådde sådan klarsyn att han kunde läsa tankar. ”Vad är det du tänker i ditt hjärta” sa han när en medbroder tänkte bittra och högmodiga tankar. (Människans kamp handlar i hög grad om vad vi släpper in i vårt hjärta, ljuset eller mörkret. Vi tänker Kristi tankar, säger Paulus till de kristna. Ja, jag hoppas vi alla når dit, för då kan vi förvandla världen till Guds rike.)
Det finns en svårt autistisk pojke i Göteborgstrakten, Joakim Andrén, som också tycks kunna läsa tankar, och han säger att vi skräpar ner tankesfären med så många tomma ord. Stackars Kristus, säger han, som måste bära allt detta människoavfall, som ni tänker och uppfyller tankesfären med. Kan ni inte ha förbarmande med Kristus så att han kan sysselsätta sig med viktigare saker? Det är förfärligt vad man måste stå ut med när man kan läsa tankar. (Och Joakim fortsätter: ”Det gäller att hjälpa och älska alla levande varelser i Kristi namn och inte spilla all tid på skräp i tankarna och känslorna.”)
Joakims föräldrar var inte praktiserande kristna, gick inte i kyrkan och talade aldrig om Gud, och ändå har Joakim funnit Kristus och han låter som en väckelseprofet när han förmedlar följande ord: ”Människorna kan inte fortsätta leva i sin egen fiktion för då hamnar de i den och svälter ihjäl. De måste stoppa sin vansinniga film och hoppa in i Kristi famn, annars går jorden ett hemskt öde till mötes, säger han. Kan ni be/meditera mer? Gör inget om det inte är perfekt. Ni skall tänka på jorden med kärlek och inte sluta hela tiden. Då kan jorden glömma all ondska och vila i er kärlek.”
Joakim pratar om en vansinnig film, och det är nog samma sak jag menat när jag utgick från att vi lever i en parallell artificiell värld, på ytan och inte i kontakt med vårt inre.
Joakim kan inte prata, han kan inte skriva själv heller eftersom händerna darrar, men med en assistent kan han peka på bokstäver och har så lyckats skriva en liten bok. Ingen visste att hans intellekt var så klart. Han hade aldrig kunnat kommunicera med ord tidigare. (Det finns en kort dokumentär om honom som jag har sett. Apropå att leva i nuet skriver Joakim: ”Att leva i nuet är att gå in i den andliga världen. Den är utanför tiden och utanför rummet, inne i oss, alltid närvarande om vi bara kan stoppa vansinnet som pågår utanför, för att hindra oss att vakna upp!!! Finn frid i Kristi famn och väck dina vänner”, uppmanar han oss. Vill vi vakna? Eller vill vi fortsätta som vi alltid gjort? Vi behöver människor som är villiga att offra sin egen filmkarriär och image och ta upp kampen med mörkret.)
Vi systrar känner en äldre dam som varit assistent åt Joakim och hon har gett oss hans bok. Och han avslutar med en positiv vädjan: ”Jag ber er att inte släppa taget nu utan meditera oupphörligt för att Kristusvägen skall förbli öppen. Våra tankar är mirakel som kan vända allt till kärlek på jorden.”
För det är ju så, ju mer av Guds kärlek vi låter flöda genom oss, desto flera av våra drömmarkommer gå i uppfyllelse. Gud ger den som älskar i princip allt han ber om. Kärlek bygger upp och Gud vill bygga upp sitt rike, en älskande människa samarbetar han gärna med. Och för att nå dit måste vi avsätta tid till bön, andlig läsning och gudstjänsten. Bönen renar oss och låter oss lära känna Guds hjärta så att kärleken kan flöda fritt.
Det pågår en kamp i tillvaron, en kamp mellan onda och goda krafter. Det kan nog de flesta instämma i. Men materialister ser inte att det i grunden är en andlig kamp.
(Det är viktigt att förstå att kärlekens skapande kraft inte bara ligger i utåtriktat, aktivt engagemang. Kärlek är att vilja den andres bästa, eller mer preciserat: det fria och medvetna bejakandet av en person. Ett sådant bejakande innebär att man försöker att vördnadsfullt närma sig och acceptera varje människa man möter, även sig själv. Genom denna respekt skapar man ett rum där människan kan leva och utvecklas. Vördnaden sträcker sig också till naturen.)
Försöker vi alltid tänka och se positivt? Vi tar några sekunders tystnad och begrundar tankens kraft.
Avslutning:
Min sista och helt korta tankeställare är något som vi systrar frågar oss själva i år. Vi har skrivit upp denna tankeställare på vår anslagstavla, med stora bokstäver skrivna i kalligrafi. Det står ”Jesus frågar: älskar du mig?”. Denna fråga är kärnan i allt. Jesus frågar var och en av oss: älskar dumig?
Utslaget från de 4 första tankeställarna indikerar svaret.
Slutligen vill jag uppmana oss alla att sänka sköldarna vi skyddar och med, så att Gud kan få genomborra vårt hjärta. Är vi rädda för smärtan så var Jesus det också, i Getsemane, men Gud stärkte honom med sin nåd och han kommer stärka oss. En tröstande ängel kastade nytt ljus över situationen. Vi kommer inte undan att kärlek och smärta hänger ihop. Jesus hade släppt alla försvardär han hängde på korset, och lät spjutet genomtränga sitt hjärta. Vi kan tänka på honom när vårt hjärta blöder och gråter blod och vatten. I varje prövning är den älskades närhet allt som behövs.
Det är bitterljuvt att få sitt hjärta öppnat med Guds spjut, men det är så vi förändrar vår värld. Amen.