Äntligen har konstverket som nämndes i föregående inlägg och två korta dikter om Mångården visat sig, efter att ha varit dolda i skuggorna några månvarv.
Vad som inte syns på bilden är att konstverket är en låda med en öppning upptill, där man anonymt fick lägga ner sin dikt. Många underfundiga rader kom in från systrarna, men bara dessa två dikter och föregående inläggs finns bevarade. De övriga har förflyktigats av vinden. (Alla som läst Eric Linklaters bok vet att det blåser på månen.)
Månen ser solen
när vi inte gör det.
Vi sitter på månens gård och väntar
när någon annan hoppas åt oss en stund.
Ja, någon annan hoppas åt oss.
Och så den sista dikten som kanske är en limerick?
En månskensbonde från trakten
hade bråda dagar vid slakten.
När han såg på sin gård
som i månskenet låg
fick han tanken: "Jag minskar på takten!"
Så här kan det se ut i verkligheten (eller är det ett konstverk av Monet?):
