I våra kretsar talas det just nu mycket om att vandra tillsammans, sida vid sida, i ett ömsesidigt lyssnande. Som jämlikar.
Foto: Barbro Strömblad
Att lyssna till Gud och andra människor kräver mod, för man måste släppa taget om det egna och bara vara mottaglig. Det är spännande för nya vägar kan öppna sig, nya insikter kommer.
Nyligen läste vi nunnor en dikt av en okänd poet, och här delar vi några rader från den:
"När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar ge mig goda råd,
då gör du inte det jag bad dig om.
När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar berätta varför jag inte
borde känna som jag gör,
då trampar du på mina känslor.
När jag ber dig lyssna på mig
och du känner att du måste lösa mitt problem,
då sviker du mig, hur konstigt det än låter
(...)
När du tar det som ett enkelt faktum
att jag känner det jag känner –
hur irrationell min känsla än må vara –
då kan jag sluta att försöka övertyga dig
och istället ta itu med att förstå
vad som ligger bakom den där känslan.
när det står klart för mig är svaren uppenbara
och jag behöver inga råd.
(...)
Så därför ber jag dig att bara lyssna.
Och är det så att du vill tala,
vänta en minut på din tur – så ska jag lyssna på dig."