och man kan älska honom så som man älskar en människa.
(Ikon från Mariavalls ikonverkstad)
Människan existerar i relation. Jag finns inte som isolerad. I kontakt med en annan persons verklighet kan jag erfara min existens. Kärleken rör vid mig, kallar fram mig.
Vi erfar emellertid inte alltid kontakt och kärlek. Vi erfar inte ens alltid att vi finns – eller att det har någon som helst mening att vi finns. Såren i livsväven kan tyckas trasa sönder meningen. Finns det ett hopp som rår på ensamheten och det som gick sönder?
Vi som tillhör Jesu moder Marias kloster tror på det kristna budskapet:
"Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det."
Gud finns, och han blev människa för att förena sig med oss. Han har stigit längst ned i vårt mörker, övervunnit döden i sin egen död, i en kärlek stark nog att bära allt, och han har uppstått. I honom finns försoning.
Att ta emot honom, att ta emot hans liv – också när vi erfar mörker – är den väg vi går i klostret. Hopp är att välja att sträcka ut min hand efter hjälp, ur mitt personliga helvete, istället för att välja förtvivlan. Hopp är ett glödande kol av visshet, eller bara en aning, om att kärleken finns. En aldrig så liten glöd – när jag inte ser den kan jag låta någon annan hoppas åt mig.
Vi som lever i kloster vill leva ställföreträdande. Vi vill bära, vi vill bli en del av det Kristus gjorde när han bar oss alla. Vår väg är varje människas väg: en skola, en framkallningsprocess för att hitta ut i verkligheten, ut till barnets förtröstan: jag är älskad. Ut till frihet att bli lik honom som älskar.
När vi lär oss att se, ser vi hur allt vilar i honom – både det triviala och det mest smärtsamma och obegripliga. Vi är inte lämnade ensamma någonstans. Gud har stigit ända ned i vår död. Han som är livet är förenad med oss, och han söker personlig kontakt.