Advent, hoppets tid.

Dan före dan...

O Soluppgång, som strålar av det eviga ljuset, kom och lys över dem som sitter i mörkret och i dödens skugga.

Ljuset från Jesus når in i våra egna mörka vrår. Vi behöver inte gömma oss. Det är ett vänligt ljus. Hur än vårt liv ser ut, vill han vara med oss, älska oss och hela oss. 

Vi kan behöva tala med någon om det som är svårt - ljuset kan nå oss genom andra människor. 

3:e och 4:e advent:

Dagarna före jul sjunger vi antifoner som tilltalar Jesus på olika sätt och ropar efter hans ankomst. 

O eviga Vishet, som utgår från Gud och når från jordens ena ände till den andra

– över hela jorden är han nära, allting finns i hans blickfång: krig, förstörelse, all galenskap som människorna orsakar.

Du som styr allt med styrka och mildhet, kom och lär oss vishetens väg 

– vi får fortsätta hoppas på Gud, på visheten och godheten, och be om att bli redskap för fred, be om att Jesus kan komma till världen genom oss.

(Akvarell av en syster i klostret)

Luciadagen: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det!

Herre, öppna Sions portar

2:a advent:

I en av texterna i våra adventsgudstjänster liknas Jesus Kristus vid en nyckel: "en nyckel som öppnar så att ingen kan stänga." 

Gud känner var och en av oss. Han känner det mörker vi bär och allt i vårt liv som är låst. Låt oss vända oss till honom, som kom till världen i barnet i krubban, och som vill möta dig och mig nu. Han kan öppna, till liv. 

1:a advent:

Om allt går sönder, finns det något hopp?

Så mycket lidande finns i världen, nära och längre bort. Också du och jag har blivit sårade, och kanske sårat andra.

Destruktivitet tycks alltmer behärska vår jord.

Söndagen före första advent firar vi att Jesus Kristus har övervunnit all ondska och att kärlekens kraft nu råder i världen.

En illusion? Ett hån mot alla offer för ondskan?

För snart 2000 år sedan blev Gud människa i Jesus Kristus, och föddes som ett människobarn. I solidaritet med oss ville han som vår broder gå in i vår trasiga värld. När han torterades och dödades bar han allt lidande människor utsätts för, all ondska.

Efter att han uppstått igen, på tredje dagen, finns inget mörker som inte är buret i hans kärlek. En dag ska den slutgiltigt segra, och redan nu är Han är med varje människa i varje mänsklig situation.

Det finns hopp. Vi ser det i löven som spricker ut om våren. Vi hör det i Lalehs Goliat: det godas kraft, som kan tyckas så maktlös, är starkare. Allting har sitt centrum i att vi var och en är Guds älskade barn. Varje människa är buren i den kärlek som vi längtar efter: den villkorslösa, den som aldrig sviker.

Gud ger gåvan till alla, och till alla ger han också en uppgift: vi kan få det goda att växa i världen. Bibeln säger att vi ska få samma "form" som Jesus. Det är kärlekens form, den som ger sig själv för andra.

Vad behöver förändras i mig för att mitt liv ska få denna form? Vad behövs för att jag ska kunna ta emot min medmänniska precis som hon är, och finnas för henne så som hon behöver?

Advent är en tid då vi kan ställa oss denna fråga, och be Gud om hjälp att växa, medan vi väntar på att fira att Jesus kom till vår jord för att så kärlekens frö.